Kan ni tänka er hur det känns att vakna upp en morgon och få veta att eran pappa är borta?
Kan ni tänka er hur ont det gör att få höra dom orden?
Kan ni tänka er hur ont det gör att veta att du aldrig mer kommer säga pappa till någon igen?
Kan ni tänka er hur det känns när all trygghet som du vart så van vid, bara försvinner?
Kan ni tänka er hur många tårar du skulle fält ifall det hände?

Det kunde inte jag heller.

1956-04-13 - 210-05-09
pappa jag saknar dig♥

20:19

Jag vet inte vad jag skall skriva.

Fyra månader, 28 dagar, 15 timmar och 27 minuter sen du tog ditt sista andetag.
I fyra månader, 28 dagar, 15 timmar och 27 minuter har jag velat försvinna.

Jag vill gråta men jag är inte så säker på att jag har några tårar kvar.

Jag har kvar ditt nummer i telefonen, jag sover i din tröja och fotot på dig sitter på väggen.
de är det enda jag har kvar och det viktigaste jag har.

Nu kom tårarna.

20:59

Jag saknar det där↑

Jag saknar mitt rum, lägenheten i Hemse, att bara kunna springa upp till mormor och morfar när man ville, att bara ha 50 meter mellan mig och Fannie, att kunna vakna klockan kvart över åtta på morgonen men hinna till skolan ändå, att kunna åka upp till affären när man ville, att kunna vara ute och cykla på sommarkvällarna, min och Fannies kulle där vi kunde sitta och prata i timmar, jag saknar att inte kunna ta bussen in till stan bara för att man känner för det. Jag saknar Hemse, mitt älskade Hemse och jag saknar hur jag mådde i april, när vi ännu bodde på Hemse och pappa fanns bara en bussresa ifrån mig. Men mest av allt så saknar jag Pappa, jag saknar min Pappa! 

jag blundar. för jag orkar inte se. se hur allt förändras.
jag vill ha det som förut. det kommer aldrig bli som förut.
jag vågar inte känna mer. det gör för ont.
men ännu mer ont gör det av att veta att jag inte klarar av det här.
jag är för svag.
jag står i regnet. jag trivs i regnet. för där kan ingen se mina tårar. ingen kan se mina känslor.
jag önskade livet ur dig. och nu ångrar jag mig. varenda fucking dag.
"be careful what you whish for".
jag skulle har lyssnat.

jag vet inte hur många gånger som jag har sagt "det är bra med mej" när någon frågat hur jag mår. när jag innerst inne bara vill skrika ut, ser ni inte? ser ni inte hur jävla dåligt jag mår? ser ni inte hur jag sakta men säkert försvinner bort? ser ni inte hur jävla mycket som jag behöver få prata med någon, någon som jag litar på? märker ni inte? jag behöver få prata om alla dom gångerna som jag har liggit i sängen och skakat av rädlsa över att få ett samtal om att pappa har rammlat och slagit sej igen, eller att få ett samtal av pappa där han säger att nu är det slut nu vill han inte ha något med mej att göra längre. Tills han nästa dag har blivit nykter och inte kommer ihåg hur mycket han sårade mej. eller om när jag var hemma hos fannie och jag fick ett samtal av min bror som lät skräckslagen när han berättade om att pappa hade vart hemma hos oss och skjutit på våran dörr när mamma stod bakom och hur han hotade henne. eller när han ringde till mej när jag var elva år och hotade mej till livet om jag inte kom till honom nästa dag. eller om alla andra tusen saker som pappa har gjort mot oss som har sårat mej så förbannat jävla mycket!

Kan någon nu berätta för mej hur jag ännu kan älska min pappa över allt annat i världen och hur det kan göra så jävla ont innom mej såfort jag tänker på honom? Och hur jag fortfarande kan sitta här kväll efter kväll och be att det här bara är en jävla mardrömm. Och varför jag skulle göra vad som hels, jag menar VAD SOM HELST för att få träffa honom bara en dag till?

Det känns som att jag har på mej ett skal. Även om jag inte vill så har jag inget val.
Jag dör långsamt innifrån och ut. Fan vad jag önskar att det här bara kunde ta slut.
Jag vill få se dej le igen. Ja jag vill bara att du skall komma hem.
Jag saknar tiden då vi båda mådde bra. Tiden då vi kunde skratta, du och jag.
Mina tårar dom rinner och ögonen dom svider. Det går inte en dag utan att jag lider.
Jag kan inte sluta hoppas. Att allt det här bara är på låtsas.
På utsidan försöker jag vara stark. Men på insidan känns det som att jag faller mot hård mark.
Snälla kan du inte bara komma hit? Jag lovar att annars kommer jag upp dit.
Du försvann alldeles förtidigt. Men för dej var det nog skönt med tanke på hur mycket du har lidigt.
Jag orkar verkligen inte mer, snälla pappa jag ber!

Det är inte ofta jag berättar saker, inte saker som jag verkligen behöver få ur mej. Jag håller allt inom mej och det bara växer och växer och tillslut måste det få komma ut men mamma lyssnar inte och fattar ingenting. Eller hon vill inte fatta så därför skriver jag det här, så läs ni som orkar, men komentera fan inte det här inlägget med "hej hej, allt bra? :)" jag spyr på dom komentarerna.

Jaha då var den här helgen över då! Jag har haft väldigt kul med Fannie men när jag tänker efter så har vi faktiskt inte gjort något speciellt. Kent har åkt tillbaka till Visby nu också så nu är det bara jag här med dom! Fan också, jag hatar det. Så på ett sett är jag glad att det är skolan imorrn igen, så jag slipper vara här! Det känns som att när jag är i skolan så är jag jätteglad och har kul men så fort jag kommer tillbaka hit känns det som att komma in i ett hem där det inte finns någon jävla energi! Dryga miner och tjat är det enda som finns. Allt är mitt fel och jag är helt jävla efterbliven medans dom är helt perfekta. Eller förlåt nu ljög jag, man kan inte kalla det här för att hem, för det är fan det sista det är! Jag förstår inte hur hon kunde göra så här mot oss, slita bort oss (eller kanske mest mej) ifrån det jag älskade, det jag avgudade och där jag var som lyckligast! För att sedan placera oss här. Speciellt nu med tanke på vad som hände det här året och bara två veckor efter så lämnade hon mej själv i en lägenheten. Och dom säger att jag hade ett val, jag kunde flyttat in hit direkt men hur fan kan dom ens tänka tanken att jag skulle flytta hit frivilligt? Det är ju förihelvet som ett jävla fängelse. Och nu har jag minst två års jävla väntan på att bara få komma bort här ifrån! Jag ränkar dagarna... Jag är så olycklig just nu, jag har aldrig känt ett sånt här hat mot min egen mor! Jag älskar henne men samtidigt kan jag knappt titta på henne utan att få lust att klippa till någon, och honom. Han skall vi fan inte ens börja prata om! Jag hatar honom så grymt jävla mycket, och så fort jag slipper träffa honom igen så skall jag säga precis vad jag känner om honom rakt till han. Bara berätta att jag tycker att han är helt jävla äcklig och dum i huvet och bara helt jävla patetisk! Han har förstört mitt liv! Och snart ger jag upp jag tänker lämna det här jävla helvetet och försvinna upp till pappa! Det skulle nog bli bäst så, för jag saknar pappa så grymt mycket! Det är precis som att halva mitt hjärta bara slets ut och nu blöder det för fullt! Och att hon tror att hon kan ersätta pappa med honom? Så korkad trodde jag fan inte att hon var! Pappa var långt ifrån det perfekta pappan man kunde ha! Men han var min pappa och jag tog all skit han gjorde mot oss. För jag älskade honom mer än något annan på denna jord. Men just då var jag bara för sårad och ledsen för att visa det för honom. Pappa jag älskar dej! Nu och föralltid!

They all laughed at him they all talked shit about him and now he's dead... I wonder what they're saying now I wanna bring him back but I don't know how. The shit seems impossible how could I be able to make him walk again talk again? The first fucking days I wanted to die but then I heard your voice asking why? Just keep fighting my son you'll die another day your time will come. But dad I wanna se you I need you...A part of me thinks that it was selfish of you and the other part wants to end up just like you. I guess death is natural it'll happen to us all but for god sakes it was'nt your turn to fall. Your life was'nt over you had some things left to offer but at least you died in your sleep and did'nt have to suffer. some days when I wake up I ask my self is life worth living or should I blast my self? some days when I wake up I just wanna quit, but then I think of you and then I just stop it. I blame god for this he did'nt have to take you but he did so fuck it. You fucking bitch I hope you fucking burn in hell for this shit, yeah I'm talking to you god, some days I just wanna jump of a fucking rooftop. I'm carrying so much shit I feel like I'ma explode but just because I don't wanna make a seen I hope I'll implode. Please can't you hear the saddness in my voice when I talk? My legs don't carry me anymore I just fall on the sidewalk...and I hope you'll come and help me. So I look to my left and I looke to my right but I can't se anyone, no there's nobody in sight. I'm surrounded by people every day but still I feel all lonely and shit since you past away. I feel like I should have said more at your funeral but I did'nt want to se what they'd do to ya, I just wanted to leave, I hope you can forgive me for that and then you rest in peace... but that sounds to average... how about this? sleep tight old man and some day when the world wants I'll se you again. I'll promise that I'll visit but I guess you have past on and you're in heaven and you're singing songs. I'll shed a tear for you every night I'll nevva forget you I'll still fight. I guess this is goodbye.


COPYRIGHT PÅ TEXTEN, DET ÄR KENT SOM HAR SKRIVIT TILL PAPPA!

jag känner att något äter upp mej innifrån. som att jag sakta men säkert dör. jag måste bort här ifrån nu, det kväver mej. jag hade bestämt mej, jag ville dö. jag vill dö.

men jag måste kämpa!

pappa förhelvete kom tillbaka!

jag är så sjukt äckligt trött på att behöve le och låtsas må bra. för att jag gör inte det, jag mår dåligare än jag någonsin har gjort förut! jag vill må bra, men det är inte så lätt. när det enda jag kan tänka på är vad som hände. när jag är den enda som vet saningen. det är inte lätt kan jag säga. när man inte kan berätta för någon och känna att dom verkligen fattar. för om man inte har varit med om det själv så är det inte lätt att fatta. och det vet jag eftersom att innan det hände mej så fattade inte jag heller när jag fick höra det om någon annan. jag känner att jag måste berätta för nån, men vem fan skulle fatta?

jag kan inte ens börja att berätta hur fucking jävla trött jag är på att gråta mej till sömns varje kväll! att det där kortet får mej att känna mej som en jävla idiot.

allt är mitt fel, och jag kan inte ta tillbaka det. inget av det.

pappa, kom tillbaka.

if you aint here i just can't breath there's no air no air♥

pappa jag saknar dej

Det har gått en månad och en dag exakt nu.
Ibland känns det som att jag ser dej, jag hör din röst innuti mitt huvud. Jag är jämt trött för att jag kan inte sova om nätterna. Jag ligger vaken och tänker på hur jävla ledsen jag är. Ledsen över att det sista jag gjorde var att bråka med dej, jag hade lovat att komma in till dej men ångrade mej i sista sekund. Jag svek dej! Precis som jag har gjort i hela mitt liv. Jag ångrar mej så jävla mycket över det. Och jag skulle göra vad som helst för att få dej att andas igen. För att få se det stå "pappa<3 ringer" på displayen och att få höra dej fråga om jag kan komma in till dej. Det var dom samtalen som jag hatade mest just då men som jag nu skulle ge mitt liv för att få. Om jag bara kunde få dej att komma hem igen. Pappa jag behöver dej, för att kunna leva och för att må bra! Som det är nu så lever jag inte och det sista jag gör är att må bra. Jag börjar bli trött på att le och låtsas att allt är okej när det inte är det. Det går inte en enda dag utan att jag tänker på dej. Jag vet att det här är själviskt men jag önskar att det var jag som hade fått lämna all den här skiten.

Pappa jag älskar dej, men mest av allt så saknar jag dej!♥

1956-04-13 - 2010-05-09

Jag hatar vetskapen om att jag aldrig kommer få säga pappa till någon igen

Pappa jag älskar dig!

Would you know my name
If I saw you in heaven
Will it be the same
If I saw you in heaven

pappa, jag saknar dig♥

______________________________________________

Jag vet inte om jag är redo för det här igen men det märker vi! Jag vet inte heller hur många av er som har förstått utav mina två senaste inlägg vad som har hänt? Men det är hemskt och jag vet inte om jag någonsin har gråtit så mycket i mitt liv! Men pappa, du skall veta en sak, jag gråter mig fortfarande till sömns varje kväll och jag kommer alltid älska dig och mest av allt så saknar jag dig. Jag hoppas vi ses snart♥ Ni skall veta att det här är jobbigt för mej, men jag försöker verkligen. För jag måste få något annat att tänka på...

Det här kanske blev ett lite deppigare inlägg men jag måste få er att förstå! Men för att göra det lite roligare så kan jag passa på att säga att vi vann fotbollsmatchen igår mot Stenkyrka/Dalhem eller a "Stenhem" som dom kallar sig :) Toppen!♥

Vi hörs mer ikväll eller imorgon tror jag!

jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjort idag och igår, pappa jag älskar dej♥

Något har hänt och jag vill inte berätta!
Jag kommer ta en bloggpaus, vet inte hur länge.
Men tills jag mår bra igen och allt skit är slut!