jag ler hela tiden för att dölja mina tårar.
jag skrattar hela tiden för att dölja mina skrik på hjälp.
varje kväll när jag tvättat av sminket och stängt av datorn, så blir jag carro igen. då låter jag tårarna rinna tills jag somnar. då låtar jag mina känslor komma fram! men såfort jag vaknar och drar på mig sminket igen så säger jag till mig själv "du klarar det här, låt ingen få se vad du egentligen känner. ikväll blir det bra" men det blir aldrig bra igen, jag har tagit bort det enda i hela världen som fick mej att må bra efter det som hände.