Det är inte ofta jag berättar saker, inte saker som jag verkligen behöver få ur mej. Jag håller allt inom mej och det bara växer och växer och tillslut måste det få komma ut men mamma lyssnar inte och fattar ingenting. Eller hon vill inte fatta så därför skriver jag det här, så läs ni som orkar, men komentera fan inte det här inlägget med "hej hej, allt bra? :)" jag spyr på dom komentarerna.

Jaha då var den här helgen över då! Jag har haft väldigt kul med Fannie men när jag tänker efter så har vi faktiskt inte gjort något speciellt. Kent har åkt tillbaka till Visby nu också så nu är det bara jag här med dom! Fan också, jag hatar det. Så på ett sett är jag glad att det är skolan imorrn igen, så jag slipper vara här! Det känns som att när jag är i skolan så är jag jätteglad och har kul men så fort jag kommer tillbaka hit känns det som att komma in i ett hem där det inte finns någon jävla energi! Dryga miner och tjat är det enda som finns. Allt är mitt fel och jag är helt jävla efterbliven medans dom är helt perfekta. Eller förlåt nu ljög jag, man kan inte kalla det här för att hem, för det är fan det sista det är! Jag förstår inte hur hon kunde göra så här mot oss, slita bort oss (eller kanske mest mej) ifrån det jag älskade, det jag avgudade och där jag var som lyckligast! För att sedan placera oss här. Speciellt nu med tanke på vad som hände det här året och bara två veckor efter så lämnade hon mej själv i en lägenheten. Och dom säger att jag hade ett val, jag kunde flyttat in hit direkt men hur fan kan dom ens tänka tanken att jag skulle flytta hit frivilligt? Det är ju förihelvet som ett jävla fängelse. Och nu har jag minst två års jävla väntan på att bara få komma bort här ifrån! Jag ränkar dagarna... Jag är så olycklig just nu, jag har aldrig känt ett sånt här hat mot min egen mor! Jag älskar henne men samtidigt kan jag knappt titta på henne utan att få lust att klippa till någon, och honom. Han skall vi fan inte ens börja prata om! Jag hatar honom så grymt jävla mycket, och så fort jag slipper träffa honom igen så skall jag säga precis vad jag känner om honom rakt till han. Bara berätta att jag tycker att han är helt jävla äcklig och dum i huvet och bara helt jävla patetisk! Han har förstört mitt liv! Och snart ger jag upp jag tänker lämna det här jävla helvetet och försvinna upp till pappa! Det skulle nog bli bäst så, för jag saknar pappa så grymt mycket! Det är precis som att halva mitt hjärta bara slets ut och nu blöder det för fullt! Och att hon tror att hon kan ersätta pappa med honom? Så korkad trodde jag fan inte att hon var! Pappa var långt ifrån det perfekta pappan man kunde ha! Men han var min pappa och jag tog all skit han gjorde mot oss. För jag älskade honom mer än något annan på denna jord. Men just då var jag bara för sårad och ledsen för att visa det för honom. Pappa jag älskar dej! Nu och föralltid!