Det har gått en månad och en dag exakt nu.
Ibland känns det som att jag ser dej, jag hör din röst innuti mitt huvud. Jag är jämt trött för att jag kan inte sova om nätterna. Jag ligger vaken och tänker på hur jävla ledsen jag är. Ledsen över att det sista jag gjorde var att bråka med dej, jag hade lovat att komma in till dej men ångrade mej i sista sekund. Jag svek dej! Precis som jag har gjort i hela mitt liv. Jag ångrar mej så jävla mycket över det. Och jag skulle göra vad som helst för att få dej att andas igen. För att få se det stå "pappa<3 ringer" på displayen och att få höra dej fråga om jag kan komma in till dej. Det var dom samtalen som jag hatade mest just då men som jag nu skulle ge mitt liv för att få. Om jag bara kunde få dej att komma hem igen. Pappa jag behöver dej, för att kunna leva och för att må bra! Som det är nu så lever jag inte och det sista jag gör är att må bra. Jag börjar bli trött på att le och låtsas att allt är okej när det inte är det. Det går inte en enda dag utan att jag tänker på dej. Jag vet att det här är själviskt men jag önskar att det var jag som hade fått lämna all den här skiten.

Pappa jag älskar dej, men mest av allt så saknar jag dej!♥

1956-04-13 - 2010-05-09