jag vet inte hur många gånger som jag har sagt "det är bra med mej" när någon frågat hur jag mår. när jag innerst inne bara vill skrika ut, ser ni inte? ser ni inte hur jävla dåligt jag mår? ser ni inte hur jag sakta men säkert försvinner bort? ser ni inte hur jävla mycket som jag behöver få prata med någon, någon som jag litar på? märker ni inte? jag behöver få prata om alla dom gångerna som jag har liggit i sängen och skakat av rädlsa över att få ett samtal om att pappa har rammlat och slagit sej igen, eller att få ett samtal av pappa där han säger att nu är det slut nu vill han inte ha något med mej att göra längre. Tills han nästa dag har blivit nykter och inte kommer ihåg hur mycket han sårade mej. eller om när jag var hemma hos fannie och jag fick ett samtal av min bror som lät skräckslagen när han berättade om att pappa hade vart hemma hos oss och skjutit på våran dörr när mamma stod bakom och hur han hotade henne. eller när han ringde till mej när jag var elva år och hotade mej till livet om jag inte kom till honom nästa dag. eller om alla andra tusen saker som pappa har gjort mot oss som har sårat mej så förbannat jävla mycket!

Kan någon nu berätta för mej hur jag ännu kan älska min pappa över allt annat i världen och hur det kan göra så jävla ont innom mej såfort jag tänker på honom? Och hur jag fortfarande kan sitta här kväll efter kväll och be att det här bara är en jävla mardrömm. Och varför jag skulle göra vad som hels, jag menar VAD SOM HELST för att få träffa honom bara en dag till?