egentligen borde jag ha vant mig nu, vant mig med att inte må bra, att vara ledsen, ha ångest och med alla rösterna inne i huvudet som skriker på mig. som skriker hur jävla dum i huvudet jag är och att allt var mitt fel, att om jag bara hade brytt mig lite mer ifrån början hade ingenting av det här hänt. men det har jag inte. inte ännu iallafall. men eftersom att det troligen alltid kommer vara såhär så kommer jag att vänja mig, det tar bara lite tid. helvete alltså, jag brukade vara en sån som aldrig grät, som alltid var glad och oftast positiv. vad fan hände med henne? jo livet hände. världen är fan inte rättvis någonstans och jag kom sist, drog nitlotten, hamnade på botten och vad fan man nu säger. för där nere är jag nu. på botten. där kommer jag stanna, inte för att jag vill. utan för att jag inte vet hur jag ska ta mig upp. och när jag lyckas komma på det kommer jag vara ännu mer svag, för svag för att ta mig upp. det bara är så.

- jag kommer aldrig mer bli mig själv.