jag brukade alltid ringa dej när jag hade bråkat med mamma. även om du inte fattade något så lyssnade du. hade jag kunnat hade jag ringt dej nu. inte för att jag har bråkat med mamma, utan bara för att. för att jag saknar dej, för att jag älskar dej. jag hade gett vad som helst bara för att få en timme till med dej men när jag hade dej var jag för korkad för att ta vara på tiden. 8 maj, jag minns det som om det var igår. i sex timmar satt jag på det där jävla sjukhuset, väntade på att dom skulle komma och säga "ni kan komma in nu, han har vaknat och allt ser bra ut." men inte fan kom det nån och sa så, tillslut fick vi iallafall komma in och träffa dej, du låg bara där och blundade, jag hatade alla de 1000 sladdar som du var ihopkopplad med. och jag minns exakt vad jag tänkte just i det ögonblicket då jag sist såg dej "levande", jag tänkte "förlåt" och även fast jag inte sa det högt så vet jag att du förstod det, att du uppfattade det. och pappa, förlåt jag är så jävla ledsen för all skit du fick gå igenom och om jag kunde skulle jag ta tillbaka alltihop.