jag har inte gråtit på länge nu, inte på flera veckor. för jag orkar inte mer, någonstans djupt därnere har jag gömt all jävla sorg och för första gången på snart ett år har jag lyckats att hålla den kvar, hålla den kvar tillsammans med alla tårar. och jag tänker inte börja känna efter, för som sagt, jag orkar inte. pappa valde att lämna oss, det var det som gjorde mest ont, att han hade ett val. jag kommer aldrig förstå hans val, men jag kommer acceptera det. för vad ska jag annars göra åt det. min pappa är död, och vad fan ska jag göra åt det? jag kommer alltid sörja honom, älska honom, tänka på honom och sakna honom. men jag kan inte göra något åt det faktum att jag aldrig kommer få se honom skratta igen, höra honom prata igen och aldrig få ringa honom dagen innan min födelsedag och säga "grattis på födelsedagen". så varför ens försöka? jag älskar dig.

- det kommer bli bra igen.